Folk har i alla tider hånat min smak av musik. Den har varit mainstream, enkel och tillfredställt den breda massan. Tills för 5 år sedan. Då sällade jag mig till skaran av människor som gillar det som kallas för HISSMUSIK. Denna musik är den som du oftast hör när du kommer in i flotta hotell på kontinenten, internationella cocktailbarer, trendiga lunchrestauranger och hippa cafèer. (Det kallas också för loungemusik / grooves / chillout musik med mera). Det var när jag en kväll satt i den italienska lilla byn vid gardasjön – Bardolino, 18 år gammal, som jag för första gången hörde den musik som skulle komma att bli en livslång ledsagare. Ut ur högtalarna kom jazz som var mixtrat med rytmer man bara hittar i Rio, stråkar som endast tillhör symfoniorkestrar och saxofonsolon som var som hämtade ur NewYork:s övre jazzelit. Jag hade hittat exotiska fusions, ljudfärger jag aldrig hade hört förut och subtila ljudnyanser från alla världens hörn, ihopvävda till en inbjudande och behaglig musikcocktail. Tillsammans med solnedgången, apertiven och de ljusgröna oliverna kom musiken att höja stämningen till en nivå jag aldrig upplevt tidigare, och jag köpte skivan de spelade bums, för hela 30 euro (kom ihåg att jag var 18 år). En annan stark hissmusik upplevelse som jag haft detta året är showen med Dale Powers i USA på Seminole Hard Rock Casino i Oakbaren. Det är synd att han och hans band är så långt borta, annars hade jag varit där 4 dagar i veckan. 100 skivor senare (och flera tusen kronor fattigare) med hissmusik så har jag fortfarande inte tröttnat, skillnaden är att jag lyssnar gratis på spotify men med lika mycket itensitet. Jag kan inte hjälpa min kärlek för den musik som breder ut sig i rummet som en elektronisk matta som förstärker känslan i rummet snarare än ”tar över”. Prova själva! Nästa steg är att bli den enda, nu levandes hissmusik DJ på halvtid – jag tror, eller jag vet att det skulle bli en succè.
Den här texten var intressant. Hissmusik är ettnytt begrepp jag skall komma ihåg..
ReplyDelete