INBJUDAN
ÅÅÅhhhh, den här inbjudan dök upp idag, och jag hade verkligen velat gå. Jag ser sådana här saker (ex. denna inbjudan) som någon slags belöning för att jag jobbar/har jobbat hårt för att så småningom komma dit jag vill. Ibland när jag sitter i mitt (lägenhets) garage, helt ensam, och med endast TV:n, och det smattrande regnet som sällskap, så undrar jag förstås om det är värt det. Jag skulle ju kunna vara ute och ha roligt, skåla i prosecco och njuta av ungdomen.
Tänk om jag om några år, styrt ett PR-bolag i konkurs, och kvar är bara bittra pressflisor och krossade modedrömmar? Var det värt allt slit då? Eller så tänker jag på varför jag väljer att satsa på studier och leverne i Sverige, när jag kan göra det i London eller Paris. Tänk om det är lättare där? En skandinav i London har bra rykte (ryktet säger att svenskar är välklädda, flitiga, trevliga och öppna), och det är absolut en fördel att sticka ut lite. Men jag intalar mig att tiden kommer. Det är grymt bra att bygga en bas i Sverige, inte minst ekonomiskt, och framförallt är mitt nätverk som en trygg famn som jag ständigt vilar i, och som jag märker har positiv inverkan på hur jag mår, vilket har effekt på mina studieresultat, och i slutändan min väg till framgång.
I lördags var jag hemma hela dagen. Jag skulle jobbat på Fontana, men jag sa upp mig. Känslan av att det var fel, och att det var en tillbakagång i min utveckling gjorde sig starkt påmint. Istället satsade jag på att korrläsa texter, jobba med diverse krönikor och göra moderesearch. Jag mejlade massor av potentiella kontakter, och gjorde Att Göra-listor. Självklart undrar jag ibland om detta nidiska arbete, som jag gör i min ensamhet, kommer leda nånvart. Ibland tvivlar jag. Men så ibland kommer kvittot (tecknet) på att jag är på rätt väg. Denna inbjudan var definitivt ett kvitto på att jag är det.
No comments:
Post a Comment