Med det tunga läget i världen i bakhuvudet som en mörk fond så började det falla stora, tunga snö flingor ute idag. Tungt, obarmhärtigt, blött, kallt. Det är så man kan gråta.
Jag satt i föreläsningssalen på universitetet när jag gjorde upptäckten med snön.
Föreläsningen var också helt fel. Det var någon galen regissör från dramaten i Stockholm. Nää teatralisk har aldrig varit min grej. Han flummade hit och dit, ingen röd tråd alls i föreläsningen. Jag kände mig lost in regissörens tankegångar och mina egna tankar irrade åt alla håll.
På vägen hem var det 1 miljon människor på tunnelbanan och ALLA hade bestämt sig för att gå på mig, trampa på mig, knuffa mig. Kände mig med en gång bortgjort och vilse i den urbana djungeln som jag trodde jag kände så väl.
Väl hemma i min trygga borg tog jag mig en stark martini och ringde mina livlinor. Jag pratade med dessa super människor i 1 och en halv timma och sedan kändes livet lättare. Nu kan jag ta mig i kragen och vara konstruktiv igen. Ha en bra helg!
With the heavy state of the world in mind as a dark background it began to snow, large, heavy snow flakes out there today. Heavy, relentless, wet, cold. I just want to cry.
I sat in the lecture hall at the university. The lecture was also completely wrong. There was some crazy director from the Royal Dramatic Theatre in Stockholm. Nope theatricality has never been my thing. He was very fuzzy, no common thread at all in the lecture. I felt lost in the director's ideas and my thoughts wandered in all directions.
Then it was 1 million people on the subway and ALL had decided to go on me, tread on me, push me. Felt at once removed made and lost in the urban jungle that I thought I knew so well.
Back home in my safe fortress I took a strong martini and phoned my lifelines. I talked with these super people in one and a half hours and then I found life easier. Now I can take see clear again and be constructive. Have a wonderful weekend!
No comments:
Post a Comment