Loreen tar hem det i Baku den 26 Maj. Kom ihåg var ni läste det.
Det är sällan jag blir berörd av melodifestivalens låtar, som egentligen ofta har liknat det man hör på den eviga skvalradion. Nummer som är unika, som sätter avtryck, och som har tillräckligt hög standard är lika ovanligt som snö på en svensk julafton. MEN. Loreens låt etsar sig fast i huvudet, och vill inte släppa taget. Det är en global, internationell hit, och framträdandet är unikt i sitt slag. Borta är dragqueen-glittret, lösnaglarna, couture-paljetterna, kortkort-kjolen, och odansbara, vingliga högklackade skor (den sexistiska approachen) som annars ofta går hand i hand med househits som dessa. Nej, Loreen framträder som om hon är ett väsen på en Marockansk savann. Barfota, långt hår, flygande tyger, indiansk edge och med en fantastisk solodansare under ett nordiskt snöfall, gör showen till en universell teater som jag känner, bygger etnobroar mellan länder. Hennes stil är inspirerande och känns äkta, när hon blir intervjuad känner jag hög igenkänningsfaktor och uppträdanden som hon gjort sedan hon vann, kollar jag in på youtube. Det har aldrig hänt att jag följt en svensk artist via medierna såhär. Jag kollar till och med in Loreens fanblogg. Där är det täta uppdateringar, om allt från vad hon skriver för statusuppdateringar på Facebook, till häftiga studiofotograferingar i skogen. Känns kul att bli inspirerad av en svensk artist för en gång skull, utan att behöva gå över ån för grönare gräs. Det som mest inspirerar är att hon är sig själv, utan kompromisser och går sin egen artistiska väg. Ännu ett bevis för hur viktigt det är att lyssna till sitt hjärta och inte följa strömmen. Så jag håller alla tummar jag kan den 24, och 26 Maj, då Loreen lär leverera euoroforiskt bra.
Only dead fishes, goes with the flow.
