TONÅRSKÄRLEK

Såg på den klassiska Hollywoodfilmen The bodyguard häromdagen med Whitney Houston (RIP) och Kevin Costner i huvudrollerna. Måste säga att Costner är 90-talets finaste/snyggaste, hunkigaste skådespelare (ja, jag hade en crush på honom). Dagens stjärnor (Jude Law, Justin Bieber, Robert Pattinson mfl.) är bleka, tråkiga kopior i jämförelse. Eller så handlar det om att jag var yngre, mer lättimpad och just därför blev förälskad i huvudhjälten. Så fort jag sett en James Bond-rulle, Indiana Jones eller Pretty Women, kände jag någon slags connection med den manliga skådespelaren, som alltid kom kvinnan till undsättning i filmerna. Jag travade genast till ICA, köpte Idoltidningen OKEJ och tapetserade väggarna med mansobjektet. Det var nog ett sätt att "testa" kärleken också för att det var ju omöjligt att det någonsin skulle inträffa. Det var alltså ett sätt att utforska något vackert, utan att bli avvisad. Bill Clinton, Pierce Brosnan (James Bond), Ulf Brunnberg (Vanheden, Jönssonligan), Vitor Baia (målvakt i portugals landslag) och Leonardo Di Caprio (Titanic), är de som mitt hjärta bankade lite extra för vid 10-14 års ålder. För mig blev det en välkommen verklighetsflykt, i en tonårstid som kantades av kraftiga humörsvängningar, acne och allmän tonårsfrustration. Faktiskt än idag, tycker jag det är underhållande och lite av en verklighetsflykt, att titta på exempelvis 90-tals klassikern, Robin Hood (Kevin Costner), och tänka mig att Robin faktiskt kommer ridandes i fjärran på en vit häst, och tar mig bort till ett fjärran land där vi lever lyckliga i alla våra dagar. Omodernt JAVISST, helt emot den rådande genusdebatten, MEN fantastiskt kul.