Idag tänker jag börja skriva lite om mina lifestorys från förr. Vi börjar med ett av mina första kockjobb i Italien. Drömmen som förvandlades till en mardröm. Året var 2005. Alltså sju år sedan. Det var höst och jag hade just rott hem det eftertraktade Leonardo-stipendiet på Ester Mosessons gymnasium, som innebar arbete och studier utomlands. Det var den andra restaurangen jag jobbade på, i min kockkarriär. Innan hade det blivit en månad praktik på den ansedda finitalienaren Il Gambero i Göteborg. Men nu var läget betydligt allvarligare och tyngre.
La Speranzina var en lyxkrog vid gardasjöns finare ort, Sirmione. Ägaren var en rik fotbollsspelare som var pensionerad och hans långbenta fru från Estland (de två i mitten på bilden längst upp). Snobbigare affärsfolk i Armanikostymer och kalvskinnsloafers, brukade ha sina representationsluncher där och rika tyskar från Munchen hade sina sommarbostäder på gångavstånd, så det var ofta en kö av tyskar till apertivotimmen på eftermiddagarna.
I den dammiga vinkällaren fanns den äldsta amarone som norra Italien skådat, och de allra bästa Chiantivinerna från Toscanaregionen. I skåpen fanns endast handblåst glas och kaffekopparna var naturligtvis av det italienska lyxmärket Versace. På menyn fanns den finaste skinkan från Parma, den fylligaste tryffeln från Lombardia och den färskaste hummern på marknaden.
Tyvärr var det inte lika kul att jobba på krogen, som att äta där. Vad sägs om arbete sju dagar i veckan, 9-14 och sen 17-23. Jag fick inte tilltala ägaren eller högsta chefen utan all kommunikation var tvungen att gå via min handledare - en ukrainsk kökschef vid namn Leo (han på bilden tillsammans med mig). Jag bodde med tre andra (som jag också jobbade med), i ett litet rum, alldeles intill restaurangen.
Droger var vanligt förekommande bland personalen. Det var alltid svårt att sova pga hemlängtan, utanförskapskänslor och oro att inte klara uppgifterna som jag blev tilldelade, på ett främmande språk. Personalmaten var pasta i alla former, dag ut och dag in, tillsammans med vin och vatten. Frukosten bestod av en cappuccino med två teskedar socker i. Kroppen kändes tung och seg av den dåliga kosten och vinintaget. Jag förstod inte heller vad folk sa. Allting var på italienska. Jag kunde inte prata med någon om hur jag kände, så jag skrev frenetiskt dagbok för att få utlopp för mina känslor.
Mot slutet av perioden frågade hovmästaren Augusto (mannen till häger på fotot längst upp), om jag ville vara sällskapsdam (JAG VAR 18!) åt honom på Sicilien (!). Tack och hej leverpastej. Det var det! Den bästa dagen på många år var den dagen jag packade ihop mina få tillhörigheter och lämnade Sirmione och lyxkrogen La Speranzina för alltid. Det som verkade vara en idyll, en kreativ plats och en vacker lagun i norra Lombardia, var i själva verket ett näste för människor som mådde dåligt, och där det definitivt inte fanns plats för en ung, nyfiken och vetgirig tjej, som jag.
Det jag har tagit med mig från denna period är en dagbok full med skriven ångest, femtio stycken hemliga recept med allt från cognacflamberad hummer till rostad svartrotspurè, och den eviga sanningen, att en vacker fasad säger egentligen inte så mycket.
Även om entrèn för tanken till ett palats fullt med liv, så kanske man ändå bara finner en koja utan innehåll.
