FRIHET

Det är med blandade känslor som jag återgår till min normala vardag idag. Tänk, världen utanför sjukhusväggarna erbjuder precis allt. Frihet att ta mig vart jag vill, när jag vill, hur jag vill. Friheten att bestämma vad jag skall göra hela tiden, och att hela tiden göra val som för mig närmare mitt mål och mina drömmar. Ändå fann jag så mycket kraft, näring, glädje och någon slags mening, i en stark koncentrerad dos, innanför de kala, gula sjukhusväggarna under dessa tre ovanliga veckor. En korridor, tre rum, ett ”kontor”, ett pingisrum och ett TV-rum samt ett kalt kök med rangliga träbord, allt beklätt i en matt sjukhusskrud. Det var CTC-avdelningen. Så långt ifrån ovala, inbjudande, estetiska rum med kristallkrona och Ralph Lauren-tapet man kan komma. Det innehåll jag fann innanför dessa väggar är en skatt större än den finaste platsen i världen. Jag svävade omkring och umgicks med dessa andra 17 inlagda, i nära tre härliga veckor och fann mig själv, (överraskande) trivas som fisken i vattnet. Jag fann ett sammanhang där jag kunde vara autentisk. Det gick liksom heller inte att dölja vem man var, det skulle ju förr eller senare avslöjas eftersom jag var omringad av folk 24 timmar om dygnet. Jag gjorde inte ett enda större val på den här tiden, jag lade inte ner någon tid eller kraft på mitt utseende, bloggen fick vila lite extra och ingen konsumtion. Jag upplevde att jag gick i regression. Det blev helt plötsligt roligt att spela pingis, hoppa hopprep, leka pantgömme, jage, stå på huvudet, spela spel och fia med knuff. Barnet inom mig fanns närmare än någonsin. Huvudet blev trögt, tankarna blev gelè, jag tappade tom ord av all icke-stimulans. Men det gjorde inget och ingen dömde mig för det. Mitt liv utanför sjukhuset flög ut i rymden, men tre vänner utanför blev invigda i den kravlösa sjukhusvärlden. Magdalena, Lisa och Maggan. Alla tre trivdes och kände den avspända stämningen när de kom och hälsade på. De såg säkert också den förändring som jag upplevde. Jag kan skriva en bok, ett kapitel, en essä, en dikt, en novell eller kanske 50 blogg inlägg om den här tiden, men nu sätter jag punkt för idag. Med en riktigt god eftersmak i munnen sitter jag här nu och skall kicka igång det ”riktiga” livet. Träning, frisör, böcker, mail, romanutkast, intervju, photoshoots, bloggande, jobb, skrivande, planering och matlagning. Kapitel 2, 2012. Tiden efter CTC. Märkligt nog så kändes tillhörigheten som CTC-patient, instängd med 17 andra på sjukhus, som frihet. Kanske sann frihet är när man hittar ett sammanhang där man tillåts vara sig själv?