MINA VÄNNER ÄR SOM EN AMBULANS MED TJUTANDE SIRENER

Eftersom mer personliga inlägg har efterfrågats på bloggen, så tillgodoser jag er läsare med detta lite då och då, precis som jag lovat. Så här kommer dagens sanning. Idag hade jag en mindre lyckad dag. Eller snarare, sinnesstämningen var väldigt låg. Det händer mig titt som tätt, precis som hos alla andra människor. Både igår och idag har mitt humör legat som ett mörkt pianomoll i bakgrunden.

Jag har två strategier när jag känner mig så här: Antingen går jag i ide, dvs lägger mig, stirrar rätt ut i luften, äter choklad eller något annat riktigt sött, tycker synd om mig själv och tittar på sorgliga klipp på youtube, kanske det när Jack dör i filmen Titanic, kronprins Haakons tal till Mette-Marit (då både brudgummen och bruden är i tårar) eller något sorgligt klipp från Oprah Winfrey show. Då brister det för mig och hjärtat lättar för några sekunder/minuter, och sen är jag tillbaka på moll igen.

Min andra strategi är att basunera ut hur jag känner mig till människor, som jag råkar träffa just den dagen, eller som jag på något sätt har kontakt med. Idag använde jag mig av strategi nummer 2. Att basunera ut det. Jag har såna fina vänner som idag, lyfte upp mig när det var tungt.

Tack Malin för att du skrev ett så fint mejl till mig när jag verkligen behövde det:

”....jag gör allt jag kan för att få dig en smula bättre, om kanske inte lösa alla problem över en dag, men ett liten glädjeskutt kanske du hoppar när du läser? Eller då sitter du väl kanske ner...men du ler i alla fall litegrann nu va? PERFEKT, då lyckades jag!” – Malin, och tack Magdalena för dina roliga sms om ”en histora inspirerad av mig och dig..”, fick mig på andra tankar och själen tog ett litet glädjeskutt. Jag märker att när jag efterfrågar lite tröst, klapp på kinden och vänskapssympatier, så kommer vissa vänner till mig som en ambulans med tjutande sirener. Det är en blessing.