TUESDAY REFLECTIONS

How I`ll get up, when I`m down..

Godmorgon kära bloggläsare! Dagens första bild på ANGIFACE, tycker jag är så inbjudande på något sätt. Jag älskar att börja mina mornar att gå ut på ett fik, läsa dagens tidning, och dricka morgonkaffet. Tyvärr blir det inte så ofta, men när det händer så njuter jag verkligen. Idag vaknade jag på ett strålande humör. I lördags däremot var jag som en tickande bomb av inre frustration. Kvällen slutade med att jag gråtandes såg Titanic, åt mjölkchoklad och ringde en vän på skype och beklagade mig. Genom att jag stannade i nedstämdheten, grät en skvätt, och sedan luftade mina känslor för en god lyssnare, så lättade jag på det inre trycket, blockeringarna släppte och energierna började flöda igen. 

Ett par gånger i månaden brukar jag ha dagar där själen riktigt värker av smärta och vemod. Så är det för alla människor. Ingen person i hela världen får solsken serverat till sig dagligen. En skopa regn, och ett och annat oväder får vi mer eller mindre alla dras med. När mitt eget oväder kommer så känns det i hela kroppen. Den är i otakt på något sätt och humöret tryter, jag är okoncentrerad och blir sur för minsta lilla sak. Dessutom känns det då som att folk är emot mig och jag blir småparanoid, och tror att framtiden för allt i världen inte för något gott med sig. I mina tidiga tonår såg de flesta dagarna ut så här, men nu glesnar de allt mer, och dessutom kan jag hantera sådana deppdagar på ett bättre sätt. Det har blivit bättre att få några år på nacken. Om man är medveten och lyhörd, kan man lära sig vissa tekniker för att ta sig upp när man är nere. 

För min del har viss litteratur, känslosam musik, dagboksskrivande och lyssnande, stöttande vänner, många gånger hjälpt mig. Att gråta är ett bra sätt att läka. För min del har också dansen många gånger gjort mig hel. I kroppens rörelseuttryck har jag funnit en inre styrka. Idag är jag 25 år och jag har många gånger en inre harmoni, som jag inte alls hade då jag var 20. Faschinerande. Kanske beror det på att jag har stora drömmar i mitt liv, folk jag älskar omkring mig, ett spännande utbildningsäventyr framför mig, och en god hälsa? Kanske beror det på att jag dagligen är kreativ med kokkonst, kläduttryck och fotograferande med bloggen som bas? Jag vet inte vad det är, men just idag slogs jag av hur glad och tacksam jag är för att jag är där jag är idag i min personliga utveckling.

Good morning, dear blog readers! Today's first picture in ANGIFACE, is really inviting in many ways. I love to start my mornings at a cafè, read the newspaper and have the first morning coffee. Unfortunately it is not so often I`ll do that, but when that happens, I really enjoy. Today I woke up with a great spirit. On Saturday, I was like a ticking time bomb of inner frustration. The evening ended with me crying during the movie Titanic, eating milk chocolate and a Skype with a friend. I stayed in the sadness, did cry a bit and aired my feelings for a good listener, to ease on the internal pressure. Result: The blockages released, and the energies began flowing again.

A couple of times a month, I usually have days where my soul really aches from pain and sadness. It`s like that for all people. No person in the world get sunshine served daily. A bucket rain, and a occasional storm, we more or less all have to caught up with. When my own storm comes, it feels in the whole body. I`m out of myself and the mood is tight, I'm distracted and becomes acidic for every little thing. Furthermore, it feel like people are against me, I`m paranoid, and believe that the future doesn't have anything good to deliver. In my early teens, most of my days was like this, but now, I can deal with my down periods in a better way. It`s simply better to get a few years older. If you are aware, and responsive, you can learn some techniques to get up when you are down.

For me, some of the good psychology-literature helped me, sentimental music, journal writing and listening, supportive friends. Crying is a good way to heal. For me, dancing has many times made me whole. In the body's movement expression, I found an inner strength. Today I am 25 years old and I have many more times an inner harmony, which I never had when I was 20. Fascinating. Maybe it's because I have big dreams in my life, people I love around me, an exciting educational adventure in front of me, and good health? Maybe it's because I daily am creative with cuisine, fashion expressions and photography with the blog as a base? I don`t know what it is, but just today I was struck by how happy I am, that I am where I am today in my personal development.