Det är olidligt, denna förkylning som satt sig som en snara kring halsen. Idag har den till och med satt sig på stämningsläget och i själen som en tagg. Allt har kännts tungt och jobbigt. (Bilden representerar mitt humör på ngt sätt) Mitt sinne ljusnade upp en aning när jag hade ett möte med fotografen David Holmqvist, för hans smittande energi, när han pratade om vårt kommande projekt, gick bara inte att stå emot.
Sen hade jag ett skypecall med en väldigt speciell person - Alberto.Vi har känt varandra i 7 år, och han håller just nu på att bygga en skola i Bolivia, så jag fick en liten rundtur med hans skypekamera, där i den Bolivianska naturen. Det kändes väldigt speciellt. Han satsar alla sina besparingar plus att han får en viss ekonomisk stöttning från Göteborgs universitet, (Alberto är doktor i kognitionsvetenskap och har en fast tjänst där) till detta enorma projekt. Till hösten börjar utbytesstudenterna från GU att komma till denna skola, som då i stort sett kommer vara färdig. Vilken eldsjäl.
Slutligen läste jag en dikt idag, som jag tyckte väldigt mycket om. Den är skriven av Elaine Eksvärd, som blev Veckans bloggare för några månader sen. Dikten är full av förströstan och hopp. Den handlar om hennes nuvarande man Gustav, och hennes längtan efter kärlek, och hur hon slutligen fann den.
"..Jag öppnade boken en gång till, och fick läsa något som fick hjärtat att stå still: Sök inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill, gå dina drömmars stig och kärleken ska gå dig till mötes”. Jag stod på mina drömmars stig och hade börjat fantisera om min man, jag hade inte träffat honom än men någonstans var han. Åt, sket och sov som alla andra, frågan var när han på min stig skulle börja vandra.
Jag slutade vara offer för mitt förflutna, upptäckte att alla rummen i hjärtat inte alls var slutna, Istället för att söka honom så drömde jag mer, nån gång skulle han från himlen trilla ner, Loggade in på spraydate mest på skoj, men att jag skulle finna honom där? Oj. Nu är det en vecka kvar tills jag blir hans kvinna, att drömma stort det var verkligen att vinna. Jag var en 20-årig tjej på bokvägen 5, nu 30 år vinkar jag till henne och ropar; ”Tack för att du vågade drömma, det gjorde att det blev mycket bättre sen”.
No comments:
Post a Comment