ETT PERSONLIGT INLÄGG

Idag blir det ett riktigt filsofiskt inlägg. Det blir mer och mer sällan, vanligen förpassas mina privata tankar till hemliga, låsta worddokument på datorn. Men ibland vill jag lyfta på locket och visa er andra sidor också. Jag är inte bara en fashionista, krönikör, bloggerska eller blondin. Verkligheten är långt mer komplex än så.

Idag i skolan slogs jag av flera tankar pga en artikel, relaterat till psykologiskt beslutsfattande. Varje dag gör en människa hundratals beslut, många av dem är inte ens riktigt genomtänkta. Vi bestämmer vad vi skall ha på oss, vilket tvättmedel vi skall använda, vad vi skall äta, vilken väg vi skall ta med bilen, hur vi skall formulera oss, osv. Det brukar heta: Livet är summan av våra val. När man tänker ur det perspektivet är det helt enkelt hisnande. Alla val blir ju handlingar, som blir vanor, som blir karaktär och som blir ett liv.

Hur är det då med våra större val i livet? Ibland stannar vi kvar i hjulet, för att vi vill samla mer information, ibland väljer vi att leva i limbo ett tag, utan att ta några beslut alls, ibland säger vi ja till flera saker, för att hålla alla dörrar öppna. Man kan fråga sig om denna utvärdering och denna oförmåga att ibland fatta riktiga beslut, är ett utslag på en rädsla att binda sig, slå in på fel väg, engagera sig för mycket, eller ett tecken på en rädsla att tillhöra något.

Att florera i olika konstellationer, i olika sammanhang, med olika människor, oberoende klass, kön eller etnicitet, har varit lite av mitt signum. Min utmaning i livet har varit just detta. Jag är en tolerant kameleont som går ihop med alla slags människor. Jag har också sett att livet erbjudit mig många olika slags vägar att gå, för att mycket av det jag provat på, har jag haft lätt för.

Jag har blivit välkomnad på senare år, in i många olika slags sociala sammanhang. Jag stannade ett tag, folk trodde jag varit där i åratal, för att jag så snabbt smälte in i gruppen, anpassade mig till reglementet och så snabbt lärde mig de ganska subtila koderna. Det fanns ingen grupp jag drogs till mer, eller mindre. Så länge det var en konstruktiv kraft i gruppen, som gagnade samhället och individen, så länge det fanns kärlek, fanns det en potentiell plats för mig. Samtidigt, efter en viss tid, började jag känna mig rastlös och, ibland kvävd.

Jag har inte gått till botten ännu, varför jag reagerar så här eller varför behovet av frihet, är så mycket större än grupptillhörighet. Är det när vissa krav på anpassning, ger sig tillkänna? Är det när en del människor kommer för nära? Jag är en filantrop och har en stor kärlek för människan. I vilken proffession kommer den bäst till uttryck? Livet är en resa, dessa frågor och många fler, är de som jag brottas med.