BEBIS ELLER PELLE?

På senare tid har jag sett oroväckande många bilder på mig och bebisar. Gick igenom tre års fotoalbum och det var bebisar högt och lågt, på flera bilder. Kan det vara den biologiska klockan som tickar, eller är det en tillfällighet? Jag kommer på mig själv med att vända mig om, när jag ser en unge på stan, jag sitter och glor på bebisar när jag är på tåget/bussen/spårvagnen och jag blir inte irriterad när barn gråter (jo, det blir jag ju faktiskt ibland när jag tänker efter). Vilken tur att jag redan har en bebis, – Pelle röv. Min älskade katt. Vi myser varje stund jag är hemma och det är jag som ger honom grädde, färsk fisk och leverpastej. Han är tjock som en kung, och det är min förtjänst. När han var skadad, var det jag som grät de bittra tårarna, och när han vill in så är det jag som släpper in honom. Kärlek. Jag toppar denna story med att citera mig själv: "Jag tror inte att jag behöver någon pojkvän. Det räcker med Pelle" säger jag, när jag sitter och kelar med katten. Med Pelle i mitt liv behövs varken pojkvänner eller bebisar. Läs mer om Pelle här, här och här.